söndag 4 november 2007

Fyra veckors hopp och förtvivlan.

Hej alla kära vänner i vårt avlånga land.

Ibland kan man önska att livet inte var så hårt - men vi är för det mesta maktlösa mot ödet.

Som ni ser på min hemsida så har jag bett Carina byta frontbild. I första hand för att vi måste gå vidare - men även som en liten hyllning till Annika med Tino som tagit bilden och som även under denna tiden blivit en mycket god vän.... Ni skall veta att genom hundarna får man "riktiga" vänner.

Ni vet redan ryktes vägen att Oska snittades och det överlevde bara en hanvalp. Hela tiden har Oska och valpen haft det svårt.... Oska har varit mycket sjuk och det kulminerade nu i tisdags kväll då jag var hos min fantastiska veterinär Camilla som upptäckte att Oska hade ett blåsljud på hjärtat och vätska i buken. Hon opererades akut där dom tog bort en varfylld livmoder, tömde urinblåsan på blod och tog ett ultraljud på hjärtat. Hon var i så dåligt skick så hon fick stanna på Blå Stjärnan på IVA för observation och övervakning. Krävde massor med smärtstillande och var mkt orolig och trött. Lille Enso fick jag ta hand om. Blåsljudet vet dom inte hur det har uppkommit eller vad det beror på men det visar sig inte hela tiden. Vi får gå vidare med undersökningen när allt lugnat ner sig.

Vid hemkomsten var hon helt slut och de mörkbruna ögonen lyste av smärta och ångest...... jag kände mig mycket hjälplös och liten. Hon gick direkt till Enso och lade sig men denna gången var hon tvungen att bära tratt då de var så osäkra på att hon inte skulle försöka gnaga eller slicka upp såret som var stort och känsligt. Såklart påverkade allt detta hela vår tillvaro som under nästan en månad nu helt cirkulerat kring förlossning, problem, nattvak,oro,sjukdom, sorg, smärta och allt det andra som hör vårt vanliga liv till. Jag kände det som om jag skulle behöva "klonas"....... Det blev natt och Oskas ylande började övergå i gny då hon plötsligt utan förvarning kastade sig över valpen och på något sätt lyckades frakturera käken på honom. Vad som sedan följde med ytterligare besök på Blå Stjärnan och avlivning av honom då man inte trots upprepade försök av flera veterinärer inte kunde reponera eller återställa käken på rätt plats orkar jag inte dela med mig av.

Jag är ledsen då många med mig hade sett fram emot denna kombination/ kull och vi hade glatt oss åt nya tervbebbar att älska. Nu går inte livet på räls som VI vill, utan lever ett eget liv där vi på något sätt måste försöka hitta en mening och livsglädje. Självklart kan jag sitta här med backspegels perspektiv och vara arg, besviken och utse syndabockar - men vad hjälper det.... vem orkar lyssna på oss när vi gnäller... och skapar det livsglädje??????

Jag har som flera av er redan vet varit i kontakt med Oskas uppfödare Lena och hon har lovat att sätta upp er som vill ha en bra terv på sin valplista. Tack Lena för detta!

Nu måste jag på något sätt få tillbaks glädjen - vilja vara på hundklubben - tala med mina "hundkompisar" - träna - tävla - men framför allt i mitt hjärta förlåta......

Sköt nu om Er, gå en promenad i skogen och pussa alla nära, kära både två och fyrbenta så hörs vi när jag "slickat" mina sår en tid.

Kramar från Eva